I allsvenskans sista rond styrde vi färden mot Eksjö för mötte med deras andralag. Vi visste på förhand att det skulle bli en tuff match och även om det fanns en teoretisk chans att vinna serien var det ingen som på allvar trodde att något sådant var möjligt.
När vi väl satte oss ner och började spela visade det sig att samtliga underpresterade rejält. Det började med att Henell, som vanligen är en fruktad angreppsspelare med båda färgerna, spelade Caro-Kann. Denna öppning, som enligt uppgift fått sitt namn efter två fulla tyskar som tappade c-bonden när de skulle spela sicilianskt, passar föga för angreppsspel. Tvärtom bör den endast användas av de som inte har något särskilt emot att vid exakt spel kämpa för utjämning i 55 drag för att kanske, om motståndaren gör ett par tre grova fel, få fördel i drag 75.
Partiet började alltså. 1.e4, c6? 2.d4, d5 3.e5!
och partiet var så klart i stort sett slut. För de som såg inledningen på partiet fanns det ingen tvekan om att vi nu i realiteten låg under med 0-1 och mycket riktigt gav Henell sedemera upp.
Conny överraskade med att spela 1.c4. Det som dock inte överraskade var att partiet snabbt förflackades och blev remi.
Björn kom bra som vitt och pressade på för seger länge men missade en liten kombination som gjorde att motståndaren till sist kunde bärga en halva.
I de partier som återstod stod samtliga på förlust. Inte så att vi låg under med en bonde eller så, partierna var helt enkelt körda.
Det inleddes med att jag, som vanligt, inte hade något förstånd i öppningen och låg ett tag under med två bönder. Partiet var helt kört när motståndaren tvingade mig till några hyfsade drag och när det till slut blev tornslutspel var det förvisso fortfarande en förlorad ställning, men till slut blev det en halva ändå i tidsnöden. Förlustställning i drag 5-40 utmynnade alltså i remi.
Palle misshandlade om möjligt öppningen ännu mer och blev vederbörligen bestraffad för det. Efter ett tag började dock motståndaren spela ytterst märkligt och Palle kom undan med en halva även han, i ett parti som han borde ha blivit tvingad att ge upp runt drag 15.
Albin fick in spelet i sin favoritöppning men blev sen så exalterad att han glömde fullborda utvecklingen. Straffet blev hårt och matten obeveklig.
Nu låg vi alltså under med 4-2 och ingenting talade för att vi skulle få fler poäng. Ett 6-2 resultat skulle också innebära att vi blev passerade av Eksjö och 4:a i serien. För att hålla dem bakom oss krävdes att vi tog 3,5 partipoäng.
Johan hade blivit någorlunda manglad hela partiet och motståndaren kunde välja på flera vinstfortsättningar, det såg med andra ord ganska kört ut. I tidsnöden fipplade han dock bort det och Johan kunde kontra in en matt i ett utav alla de obegripliga partislut som florerade den här dagen.
I matchens sista parti blev Micke P tidigt nertryckt och blev tillslut tvungen att ge en kvalitet. Partiet var klart förlorat, men motståndaren hittade ingen vinstplan utan man enades om remi.
3,5-4,5 var alltså ett lika obegripligt som välkommet resultat. I och med detta behöll vi Eksjö bakom oss med 1pp och när vi sedan fick höra att Hultsfred slagit Allians med 7-1 stod det även klart att vi gått om Allians och blev 1pp före dem också. Marginalerna på vår sida alltså!
Säsongen slutar alltså, trots knackigt spel, med en andraplats i serien. Det får väl anses vara en godkänd insats. Bästa poängplockare i laget blev Micke P med 4,5/6p.
Eksjö SK II 1909 - Ölands SS 1959 4,5-3,5
1. Ali Ghazi Al-Saadi 2152 - Conny Olsson 2230 ½-½z
2. Håkan Åkvist 2143 - Johan Haag 2087 0-1
3. Per-Olov Nordström 1984 - Björn Alling 2004 ½-½
4. Roger Karlsson 1910 - Mikael Nilsson 1968 ½-½
5. Bertram Andersson 1822 - Paul Johansson 1888 ½-½
6. Glenn Karlsson 1774 - Mikael Persson 1862 ½-½
7. Jan Johansson 1735 - Albin Olsson 1849 1-0
8. Oliver Jakobcic 1709 - Jan Henell 1781 1-0
För andralaget slutade säsongen med ytterligare en w.o förlust och det är i dagsläget mycket tveksamt om vi har ett andralag nästa år.
